Maria

Det måste vara jobbigt att vara kille ibland också, svarar jag...

Jag har varit ur balans en hel vecka, skulle nog säga att jag fortfarande är det, även om jag är på väg ur min lilla svacka.
Jag blir aldrig stressad, det finns inget som kan stressa mig... bla bla bla. Det har jag påstått så länge jag kan minnas. Nu vet jag att jag visst kan bli stressad.
Hur visar sig då den här stressen:
Buhu, buhu, buhu, jag gråter som ett litet barn. I tid och otid, för stora saker, mindre saker och saker som egentligen inte är något att gråta över. Förstår att detta är jobbigt för människorna i min närhet, jag blir själv nervös av att vara i närheten av människor som gråter okontrollerat.

Trodde inte att det var så jobbigt att gråta, men jag lovar... man blir:
* törstig
* röd i ögonen
* svullen i ögonen
* trött
* får huvudvärk
mm. mm. mm.

Trots alla dessa negativa följder av mitt gråtande känns det ganska skönt efteråt. Bara jag kan hålla mig från att gråta ett par dagar är jag nöjd!